Det talas mycket om psykisk ohälsa bland unga men väldigt lite om när det händer folk över 40.

Jag var den sista att tro att jag skulle bli deprimerad, så det gick så långt att jag var minuter ifrån att ta mitt liv innan jag insåg att jag behöver hjälp.

Denna depression var min bidragande del till att vårt äktenskap inte fick den omsorg från min sida som det behövde. Det är min skuld o den äger jag till fullo, även om det inte var något jag kunde hjälpa. Hade jag inte fått fibro o den depression som följde så hade det sett annorlunda ut idag. 

Så vad gör då vården? Ja inte fasen är det mycket tyvärr. Jag fick 12 gånger med en psykolog via vårdcentralen med början dagen efter jag fått akuttid hos min läkare. Sedan var det medicinering, återbesök till läkaren o inget mer. Psykriatrin kommer man bara till om man är självmordsbenägen eller försökt ta sitt liv, har haft remiss dit två gånger men är inte tillräckligt sjuk..

Att man tror att 10-12 gånger hos psykolog ska lösa problemen o sedan tack o hej är ju orimligt. När vi så flyttade hit så fick jag nya 10 ggr med en psykologsköterska o det var några år efter första o enda rundan med psykolog. Så jättetack för det absolut..men sedan var det tack o hej igen.

Efter allt som hänt, sveken, otroheter, lögner så går jag på knäna. I September när livet verkligen rasade o allt hopp försvann, så hade det gått så pass lång tid att jag hade rätt till tio gånger igen. Hade jag inte fått dom hade jag inte suttit här idag. Jag har snålat på dom o haft långt emellan gångerna men så i slutet av februari var dom oxå slut...Då jag inte har råd längre (vi hade 6 månaders betänketid efter jag skickat in skilsmässopappren för att jag skulle kunna få ekonomisk hjälp av honom) Vi är juridiskt fortfarande gifta även om jag går o väntar på pappren som säger att vi är skilda nu, så egentligen skulle jag kunna kräva hjälp denna månaden oxå..men pallar förnedra mig..det har han redan gjort tillräckligt åt mig. Så jag har inte råd att få hjälp mer...vad gör vården? Kan inte göra något.. Just nu är jag nästan nere på helvetes botten igen, även om vissa dagar är bättre än andra. Ibland låter jag min ilska flamma upp o feed my bitchpower men den slocknar snabbt igen o lämnar mig där jag var innan.

Det jag har med mig i huvudet är att without me I am nothing.. o det har blivit lite som "aldrig ensam" som det är för de yngre. Jag vet att jag inte är ett skit utan mig..men det är så jävla svårt att få med mig själv upp ur hålet. Att sedan han grävde ut mitt hjärta med en rostig sked, slet det i bitar o satte eld på det gör ju inte saken lättare. Att inte få avslut gör inte saken lättare (orsak till det kommer i äktenskapsinlägget) Att känna sig unyttjad o värdelös gör inte saken bättre. Svek o bedrägeri lägger eld på depressionen.. Så hur fan ska jag ta mig ur detta? Vart finns hjälpen att få? Jag vet hur jag ska tänka, vad jag ska göra, men jag kan inte. Jag är fast i skiten..

Så det jag undrar är var finns vården för oss deprimerade över 40? Ska vi bara knapra piller tills vi lever i en jämn neutral linje eller tills vi inte orkar mer o tar livet av oss? Eller hur har man tänkt??

Senaste veckan har jag varit riktigt på botten, jag är där fortfarande..o jag vet fan inte hur jag ska ta mig upp? Även om jag ibland skrek åt min man att jag skulle lämna stan så fick han se hur kul det var att fixa allt själv, så var det mer för att få en reaktion än något jag egentligen menade. Hur ska jag ta mig upp ur avgrunden o gå vidare utan den personen som jag trodde jag skulle leva med resten av livet. Jag tog smärtrehab för att bli bättre så vi kunde jobba på oss o få tillbaka det vi hade innan..eller i alla fall liknande.. men han var feg, flydde o har sedan dess gått o presenterat den andra kvinnan som sin flickvän..då ingen där han jobbar vet att han var gift (inte hon heller men hon fick veta) eller är det fortfarande juridiskt.. detta är ju saker som inte hjälper mig precis. Jag tvivlar på mitt egenvärde..var åtta år inte värt respekt utan bara förnedring? Allt detta bidrar till att göra min grop djupare o djupare... o jag vet inte hur länge jag pallar. Nu har jag två hundar som gör att jag har ett ansvar o en anledning att gå upp o utanför dörren men hur länge räcker dom... 

Så i mina ögon så är vården dålig på att ta hand om oss vuxna med psykiskt ohälsa. Har man inte ekonomi så kan man inte få hjälp o vad leder det då fram till? (en bekant tyckte jag skulle starta en gofundme sida så jag kan ha råd med psykolog o ev en energiresa men så kan man ju inte göra..??)

Förr var jag sådan att jag sörjde tråkiga saker en vecka eller två, tog mig i kragen o så var det inte mer med det. Jag fattar idag varför jag inte bara kan ta mig i kragen..men samhället gör det inte. "Det är ju bara att ta sig i kragen" säger många...jo tjena jag vet men jag orkar inte!!!!!

Då man inte har någon ekonomi så kan man inte heller unna sig något, det går inte att åka iväg o se annat o får energi..jag har inte ens råd med 200 per månad så jag kan gå o träna! Så man sitter här i en liten stad utan möjligheter o som är staden där livet gick åt helvete, vilket är sååååå upplyftande o hjälpande..

Jag kan tänka mig att flytta dit det finns jobb..men då måste jag ha en bostad o sörja för hundrastning o har råd att flytta. Så är det någon där ute som vet om ett jobb, gärna järnvägen som ombordare, eller en bostad i en stor stad så tipsa gärna. För stannar jag här så kommer inte ens hundarna att kunna rädda mig.. Det skulle vara skönt att slippa allt jävla mög o bara få ro..men sedan samtidigt så är jag inte en person som ger upp, för det ligger inte i min natur konstigt nog..jag har alltid tyckt att livet är meningslöst men utan en depression eller sunkit liv som anledning. Det har mer varit att what's the point. Kul fram tills allvaret började, jobba häcken av sig för att kunna leva, men inte ha tid att leva, 4-5 veckor semester om året ledigt o resten är bara jobb o få pengar att räcka.. men jag är inte den som lägger mig ner o ger upp.

Jag ville inte ge upp mitt äktenskap förrän vi provat alla vägar..antingen skilts som vänner o med avslut eller räddat oss..men jag hade inte något val för han flydde. Här har jag ett val men orkar jag ens kämpa för mig?..orkar jag dra med mig själv upp ur hålet? O varför ska jag göra det, det är ju inte någon som bryr sig? Jag är inte viktig för någon längre..till o med bonusbarnet tog han från mig, världens bästa bonusmamma i åtta år o så totalförbud..Ärligt talat så vet jag inte för jag har inte motivation eller energi..jag vet bara att något måste hända för utan mig är jag inget...inte ett jävla skit! Så hur slåss man mot depression på egen hand? Går det ens?