Detta har skrivits i ett dokument över en tid o avslutades idag, det är därför det ser lite annorlunda ut än det brukar. Är oxå av den längre modellen o så kan det bli ibland.

Då återkommer jag till det här med depression o konsten att bli lämnad i fred..eller mer konsten i att knuffa bort folk utan att någon fattar. Om jag hade skrivit att jag ska ta en paus från sociala medier för jag tycker det är så mycket skit där så hade nog alla bara ”okay, ses när du är tillbaka”. Som om jag skulle på några veckors semester. Jag har oxå lyckats att få vänner att inte ringa, ja vissa är säkert pissed för att jag inte hör av mig o då ska dom minsann inte höra av sig, så win för mig där då ju. Jag delar obetydliga saker på fb o lägger ut bilder på hund o när jag är ute o går på insta, jag gillar folks bilder o skickar grattisar...för att hålla flödet igång o för det är vad jag orkar med. 

Jag har lyckats hålla mina vänner o min familj borta så pass bra att om jag skulle ta livet av mig så skulle nog ingen upptäcka det på väldigt länge, speciellt om jag tar en paus från sociala medier. Jag kämpar nästan varje dag för ytterligare en dag o utan hunden så hade jag checkat ut för länge sedan. En psykolog skrev att hon haft patienter som berättat att dom mår så dåligt att dom vill ta livet av sig, o sagt detta med ett leende.. ja ni fattar hur bra man blir på att vara ärlig men ändå hänga upp en fasad. Det krockar o makes no sense what so ever men så är det i skallen. Jag har en vän som dyker upp med sina barn lite då o då o där det inte finns möjlighet att säga nej. Vi pratar om allt möjligt o det är inget drama o inget rotande i hur jag mår etc. Hon låter mig vara som vanligt o hörs vi inte av emellan så är det okay o inget som hon tar personligt. Vissa vänner är sura för att jag inte pratar med dom men det är inte prat som är det viktiga, jag får prata av mig hos dom som kan (suck) sånt här som depression. Depressionen gör att jag skärmar av mig o många vänner tillåter det, vissa tror att det beror på dom, vissa är säkert pissed för att jag stänger dom ute, vissa tror jag inte bryr mig om dom o deras liv...det sista är helt fel det är bara så att min hjärna orkar inte.

Jag vet inte hur det är för andra som är deprimerade men för mig är det mer att om dom ringer på dörren, slänger sig i min soffa o drar igång en film så köper jag det. Det behövs inte prat, rotande, ältande utan bara att någon är där o ser en film för det ger själslig energi. När man kämpar för att finnas så finns det ingen ork att engagera sig i andras liv på det sättet man tidigare gjort. Det innebär inte att jag slutat bry mig eller att jag älskar mina vänner o familj mindre. Det betyder bara att den lilla kraft o ork jag har måste jag använda till att orka ett tag till.

Så jag är ledsen till alla vänner som inte hör av mig, o jag förväntar mig inte att ni heller ska höra av er då jag kan tänka mig att ni tycker jag är en dålig vän. ”Hon hör ju inte av sig så varför ska jag”, ”hon vet att jag finns här för henne men jag duger tydligen inte”.

Ibland gillar jag en bild för att visa att jag ser dig/er o jag bryr mig, jag vet att det inte räcker men det är tyvärr allt jag har i nuläget. 

Jag kämpar på alla fronter o det hade varit så skönt att bara lägga ner allt o får lugn o ro i själen. Jag är besviken på mig själv, känner mig totalt värdelös o inte blir det bättre av att jag tycker att jag sviker allt o alla, bör ”ta mig i kragen” etc etc. Jag har alltid varit den som funnits för mina vänner, stått upp för mig själv o andra, klivit framför den som varit svagare o tagit strid..o jag är fortfarande den personen men inte just nu..nu behöver jag den lilla styrka jag har för mig själv o om det är egoistiskt så får det vara så. Går jag på stan o någon ger sig på någon annan eller ett djur så agerar jag, all min ångest o oro blir ilska o fuck you attityd. Hade jag haft råd så hade jag gått till gymmet för att bränna mitt självförakt, min avsky för min depression o för att bli fysiskt trött för då kanske jag kan få sova mer än 3-4 timmar per natt.

Behöver jag mina vänner? Ja men bara att vara utan en massa frågor o grävande. Har jag blivit bättre på att be om hjälp? Nope, jag duckar o isolerar mig istället o jag är fullt medveten om detta. Varför gör jag det? För att det är lättast då jag inte vill gräva i skiten. Kan man fråga om depressionen o hur jag mår? Absolut o jag kommer att svara ärligt om hur en depression är, hur den är för mig o jag kommer att vara ärlig i mitt mående men vi kommer inte att gräva.

Svarar jag om någon hör av sig? Jepp, men jag hör inte av mig då jag försöker ducka allt o alla för jag vill inte gräva o behöva vända ut o in på mig själv ”för att det är så man gör när man är riktigt nära vänner”. Det finns inte någon rätt eller fel sätt utan man måste hitta sitt sätt att ta sig ur sitt hål, eller i alla fall stoppa farten man faller med.

 Det behövs inte så mycket för att ge en deprimerad människa lite energi. Ett mess någon gång med en kram, en kul bild, eller ett tänker på dig räcker långt. Det behöver inte vara ofta utan bara någon enstaka gång. Eller bara dyka upp utan förväntningar på något, fixa käk, hänga en stund, skratta lite o det behöver inte heller vara ofta. Ingen som är deprimerad kommer att be om detta då man känner att man inte är värd det. Om jag knappt orkar umgås med mig själv hur kan jag då begära att andra ska orka? Jag orkar ju inte engagera mig i mina vänner o dras liv just nu så hur kan jag då förvänta mig att dom ska finnas där för mig? Ja, det är kanske fel att tänka så men hjärnan funkar inte som vanligt o man vill inte bli ett måste för någon...så jävla enkelt är det. Så om jag isolerar mig, puttar bort folk så löser jag ju den delen...Man vill inte att andra ska må dåligt över att jag mår dåligt. Men vet man gör ”fel” men det hjälper inte för logiken blir skev när hjärnans kemi kommer i obalans. Att man inser att det är fel innebär inte att man gör rätt. Rubbat men så är det. 

Mina tips till alla som känner någon med depression:

• Sms ibland även om du inte får svar

• Gå hem till personen o ta ut hen på en promenad eller ett kort äventyr som kan vara tex donken, en runda till havet, skogen, en sväng på stan etc.

• Gå hem till personen o plinga på dörren o ge en kram (ja efter pandemin).

• Att umgås i tystnad ger lika mycket som att babbla käften ur led om random shit

• Var inte rädd för att höra av o pusha lite för umgänge även om ni möts av motstånd. 

• Låt den som mår skit vara den som bestämmer om o hur mycket grävande som ska ske.

• Börjar personen gråta så fråga inte varför, vi vet ibland inte själva varför, utan bara låt oss gråta. Ibland kan vi behöva en axel men ibland går vi på som vanligt..fast med rinnande tårar o det är helt okay.

• Vi är inte egoister vi försöker bara ta oss igenom dagen för det är allt vi har energi till.

• Har du barn så låt oss ”barnvakta” en stund. Det ger oss en mening o energi (själslig sådan)..även om vi är helt slut efter två timmar.

Vi ber inte om hjälp även om vi borde, vi drar oss tillbaka o isolerar oss. För folk vi inte känner är vi sjukt trevliga o peppiga som fan. Det kommer ofta som en chock för vänner o familj när någon tar livet av sig för ingen har märkt att något är fel. Vi backar sakta o isolerar oss i det dolda o det accepteras av vår omgivning då dom egentligen inte märker något. Tror inte många som tar livet av sig pga depression gör det för att man inte ska vara familj o vänner till besvär/last, det handlar nog mer om att man ska får ro i själen..den trötta, hårt belastade o uppgivna själen vill bara vila. Jag kan förstå dom som tar droger för den där korta stunden när kicken kommer så är man fri från precis allt.. Lättnad o ett behagligt flow utan några tankar, att känna hur trycket över bröstet o hjärnan försvinner o du bara flyter runt i ett behagligt nothing utan en enda tanke i skallen o fade away till ett totalt mörker. Nej jag tar inte droger mer än receptbelagda sådana. Har fått morfinliknande preparat mot min värk o sömnproblem. För mig funkar morfin som sömntabletter (som inte funkar alls) dvs jag blir trött o kan inte hålla mig vaken så jag hamnar i det där behagliga ingenting som sedan blir svart, o som ger mig 5-6 timmars sömn. Så om det kommer en dag när jag inte orkar så är det sättet jag kommer att lämna på...fade away into nothing.

 Visst har man bättre dagar, dagar när man kan känna en glimt av sig själv o då gör man allt man inte pallar göra annars, o man får känna sig som sig själv för en kort stund. Orsaken till att man blir deprimerad (lätt eller kraftig) är olika men nu i dessa tider så är det nog stress, oro samt att många får dålig ekonomi o känner en hopplöshet..ja o så att det är jobbigt när man blir isolerad, något som försvinner ju mer du faller då man ju medvetet avskärmar sig. När det väl dyker upp en pytteglimt av hopp så slår man ner det eller vänder sig bort för att allt blir ju skit ändå. Man vågar inte hoppas på något positivt för att man är så säker på att allt ändå skiter sig.

 Just nu så är det lite lättare även om ekonomin är sjukt ansträngd men det kan vända över en natt. Mitt problem är att jag som aldrig haft någon form av ångest har börjat känna av tidsångest, att tiden bara rinner utan att man gör något..att inte vara produktiv, ha en riktning eller göra något av betydelse. Det kan ev bli en förändring men som sagt så har jag inga förhoppningar om att det går my way.

I morgon ska Jönsson bli av med lite päls o bli lite ren, därefter är det lite måsten som ska klaras av, lite yoga o så tänkte jag ta tag i det där jävla svarta badrumsgolvet. Hur i helvete tänker man när man lägger svart golv i en dusch??? Hur lätt är det att få bort kalkfläckar?? En jävla fuckwit som planerat renoveringarna i det här huset. Man tog bort linneskåp, städskåp o hängmöjligheterna i en pytte klädkammare o gjorde hyllor..Så av dom fyra garderober som finns fick jag göra ett till städskåp o ett fick jag sätta hyllplan i en för hänga kläder o en för hänga jackor o hoodies. Så hur man tänkt att två personer ska kunna bo här med så lite förvaring fattar jag inte. Utöver svarta arbetsytor i köket, svart golv i badrummet så har man satt in duschdörrar som är rundade...norm för en dusch är, enligt den som planerat standarden, 90x90 cm o det hade väl varit okay om dusch hörnan varit fyrkantig men det är den ju inte, samt att själva duschen inte sitter centrerat vilket gör att det blir mindre utrymme åt ena hållet. Det resulterar ju i att man dunkar i dörrjäveln konstant. TD fick duscha med dörrarna öppna för han kunde inte ens lyfta armarna för att tvätta håret :-) Duschen är lite som en glas cage..o ett jävla mög att hålla rent. Funderar på att sätta fönsterplast på dörrarna så kan man bara byta ut den när det blir för skitigt.. Det man skulle gjort var att sätta garderober även i sovrummet o slagit ut den tunna väggen mellan klädkammare o badrum. Då hade man kunnat göra en riktig dusch, satt in tvättmaskin o torktumlare o även fått in mer förvaring än ett badrumsskåp på väggen. Känner att jag sitter här o blir lite ”bitter” helt plötsligt. Har konstaterat sedan tidigare att det inte är värt pengarna för en sån här renovering. Ja o alla fönster är nya men tätningen är mindre bra o det ser man för där det är otätt där är det svart. Jag gillar området jag bor i men jag har bett om att få en lägenhet som inte är över tvättstugan o som inte har ett renoverat badrum, men vi får väl se hur det går med det. Who the fuck knows vad som händer..helt plötsligt kanske jag flyttar på mig igen o då blir det fan inte någon renoverad lägenhet eller nybygge. Har en kompis som bor i ett nybyggt hus o mer dåligt planerat får man fan leta efter, trångt o inte så genomtänkt samt väldigt mörkt.

Nä nu har det varit tillräckligt med tungt o bittert så ut med Jönsson i regnet, kolla tid i tvättstugan o sedan försöka sova..ja i alla fall lägga sig i sängen o läsa.

💋🤘

And if you cant walk then crawl with sass and your head up.