Reflektioner över tidens spår i livet

 

1995/96

 

2018/19

 

 Det är 20+ år mellan bilderna o jag undrar vad hände med den spralliga, knäppa livsnjutaren med så mycket livsglödje. Visst att jag kan vara käpp o sprallig än i dag men gnistan över livet är borta. Man hittar inget som ger det man behöver o är det för att man redan gjort allt man ville? Är det för att man upplevt så mycket sorg o förluster? Det känns som om man lever i en väntan på slutet o att det är okay, men är det egentligen det. Att jaga upplevelser för att känna glädje är ju inte heller ett sätta att leva. Meditera o finn ditt inre så kommer du att se meningen o uppleva en inre ro....done that...fann väl lite mer lugn men inte fan fann jag någon mening. Sjukt bra för dom som detta funkar för absolut men det funkar inte för mig. Har jag för mycket mörker o demoner i mig för att min sargade själ ska få ro? Kanske är det så, jag vet inte. Jag vet bara att jag känner en uppgiven rastlöshet om det nu säger något.

Jag kan ligga på rygg på en brygga, höra vågorna o stirra på himlen o vara helt nöjd med det men...Är det meningen att man ska gå o jobba, även till ett jobb man verkligen gillar, åka på resa några gånger om året (lång som kort) o så ska det räcka. Behöver man inte mer än så?

Så ska vi inte glömma att man måste gå o träna o hålla sig i form för sin hälsas skull...så man lever längre..ja o för att man ska passa in i alla olika mediers "norm". Är det så att när vi är unga så är allt så nytt o förlusterna så små att vi har denna enorma livsglädje, som livet sedan dödar så sakterliga efter hand som åren går. 

Vad skulle jag vilja ha ut resten av livet om det inte fanns begränsningar i någon form? Jag skulle vilja packa några väskor o dra..leva resten av mitt liv lite här o lite där runt vårt klot. Hittar jag ett ställe där jag känner att här kan jag sitta tills jag dör så är det helt okay.

Någon frågade men har du inte något "budskap" du vill ha ut eller kämpa för? Nä, jag har en önskan om att folk är ärliga mot andra o sig själva, tror det hade bidragit till en bättre värld. Om människor mår bättre på insidan så blir allt annat så mycket bättre. Ha dina åsikter o ditt sätt att leva men sluta köra ner det i halsen på andra, tvinga/manipulera inte andra till att tycka o tänka som du. Respektera att alla är olika, respektera att vi alla lever olika, tycker olika o känner olika, o dissa inte andra för att dom inte är/tänker/tycker som du. Tror att många som är "fanatiska" över något har problem med sig själva o sin självbild. Slänger sig in i något för att slippa ta tag i sig själva.

Har två bekanta som har samma politiska åsikt men där den ena är på gränsen till att man vill sopa till hen i skallen med en stol, den andra är raka motsatsen. Skillnaden på dom i övrigt är oxå stor för stoliskallen hen är lite osäker i allt annat utom politiken o sitt jobb, vill gärna vara tillags,tycker det är jobbigt att bli sedd o reagerar med ilska om hen gör ett misstag. Den andra hen är cool, behöver inte höras eller synas, är okay med att andra inte tycker som hen, okay med att bli sedd o garvar oftast när hen gör bort sig. Så vad är det då som är skillnaden...jag tror det har med uppväxt o sitt egenvärde.. för den ena är trygg i sig själv o vet vem hen är...den andra är rädd för sig själv o är som en shapeshifter för att passa in o vill tvinga andra att tänka politiskt som hen för att få känna sig..bättre? få bekräftelse?ha makt? en vinnare? Ja, det finns nog många anledningar.

Så om vi stannar upp o känner efter, är ärliga mot oss själva, hur mår vi då? Är vi där vi vill vara, mår vi bra, håller vi 200 blås i livet för att slippa stanna o känna efter? 

Man kan inte heller förvänta sig att en annan människa ska fixa en för om man inte är ärlig mot sig själv så är ju inte din partner förälskad i dig utan bara den bilden du är, eller som du tror du måste vara. 

Jag har tagit ansvar för mig o jag omfamnar mitt mörker för det är en del av mig. Jag har accepterat att vissa delar av min själ är försvunna eller trasiga..casualties of different wars helt enkelt. Jag tänker inte jaga runt efter "lyckan" för jag tror inte lycka finns, små lyckopuffar absolut men inte den där eviga lyckan. Jag tror att man måste jobba på att får ro i själen o lära sig älska sig själv, att göra upp med sitt inre, be folk om förlåtelse o sedan förlåta sig själv. Hur kan jag "kräva" att någon ska älska mig för den jag är, ge sin kärlek till den jag är, när jag inte själv vet vem fan jag är?? Det är ju inte heller snällt o lura någon att älska någon som inte finns bara för man inte vill vara ensam med sig själv.

Jag har inget att ge till någon man o håller mig till enkelt o kravlös sex när det finns behov för det.. kärleks delen av mig är så gott som förintad o sedan tror jag inte han som jag behöver finns.  Jag trodde det en gång men det visade sig att han kröp in i sitt skal av rädsla för sig själv o så blev han en ärkeskit istället. Det är en av alla saker som gör att man tappar lite av sin glädje o livslust, precis som att förlora nära o kära på grund av ålder, olyckor eller sjukdom. Tror att hjärtat dör lite för varje förlust o då dämpas även livsglädjen... man finner sig i att bara finnas med lite glädje, skratt o en resa här o där men i övrigt så väntar man för man orkar/vill/kan/vet inget annat?

 

Nu ska rastlösheten få sitt så koppel på hunden and off we go!

 

🤘