Så igår kväll så rasade jag totalt. Var tvungen att gå ut så jag inte gjorde något dumt då jag gick som ett djur i bur. Det var blött o fuktigt ute men jag pallade fan inte bry mig. Jag hade gråtit konstant i timmar o det tårarna tog inte slut. Hade jag kunnat hade jag klöst insidan ur mig. Jag är inte den som går till någon o gråter, eller söker tröst..ja förutom min man då han fanns här. Det var dock så illa att jag gick till en av mina vänner som bor i stan, hon var helt chockad när hon öppnade dörren o såg mig stå där o stortjuta. Satt där i säkert två-tre timmar innan jag gick hem i ösregnet o tog sömtablett så jag kunde sova.

I dag släpade jag mig upp ur sängen o så ringde jag en annan vän in en annan stad. En liten idé växte till en plan..vi vände o vred på saker o ting..för o nackdelar o då var planen klar.

Så den sista denna månaden kommer min hyresvärd att få uppsägning på denna lägenheten! Hur snabbt jag kommer iväg vet jag inte, det är prylar som ska förvaras etc etc, måste kolla om jag kan flytta det jag har med Fkassa o AF..men det spelar ingen roll...Jag kommer härifrån så jag slipper gå här i ruinerna av mitt liv. Här finns inte så många jobb heller...eller saker att sysselsätta sig med som ensam. Det jag finner jobbigast är just ensamheten. Jag gillar att vara ensam med mig själv men den ensamheten jag pratar om är jag inte van vid. Fast jag kan inte ränna runt o fejka saker bara för att den ensamheten är olidlig. Eller ragga på någon o utnyttja den personen för att slippa vara ensam med mig själv o mitt ormbo som krälar i själen. Det är ju bara att ta tag i problemet o göra något åt det..vilket är att inte gå här o bli påmind. Man kan aldrig glömma o det kommer att göra ont väldigt länge, men att gå här där allt föll sönder gör bara allt svårare att ta tag i. Hade det varit en större stad så hade det varit annorlunda men nu är det inte så o då får jag agera efter det. Hade han bott kvar o vi delat på hundarna, som planerat, hade läget varit ett annat, kanske hade vi hittat en vänskap efter ett tag.. men han drog o där står jag lixom... i en depression o med ett hål där hjärtat suttit.

 

En annan sak jag tog tag i oxå var att åka ut till min mamma o säga vad jag tycker, tänker o känner.  I 6-8 år har jag bara pratat med cancer o inte min mamma. Nu när allt blivit än tyngre o jag inte orkar med mig själv så orkade jag inte med cancer. Har gjort anteckningar senaste tre månaderna o 90% av våra samtal har bara varit med cancer o 10% med min mamma. Vet inte om jag nådde fram men jag hoppas det för det har gått snabbt senaste tiden o jag vill ha tiden som är kvar med min mamma o inte med cancer.

Cancern kommer alltid att vara med men ska inte stå i centrum. Nu när plan ska göras med palliativa vården så sa jag att hon skulle ta o be att få någon att prata med. Att även vännerna vill ha tid med henne o inte med cancer..att när dom frågar hur det är så säg: dålig dag men vi pratar om något roligare..eller när dom frågar hur gick det på sjukhuset så ge ett kort svar o prata om annat. Man kan inte ha en halvtimmes-timmes lång monolog om allt elände o symptomer mm, det är ju inte det vännerna vill minnas. Så, har hon någon proffsig att prata med så beöver inte familj o vänner fungera som terapefter, utan vi kan vara just familj o  vänner den tiden som är kvar. Med tanke på att det tagit två veckor från att vara mobil till att ha larm, hemtjänst för att ta sig upp o för att fixa mat, städhjälp, hjälpt till dusch o nu eldriven rullstol så lutar det ju åt att det kan gå fort. 

 

Så det känns som en produktiv dag..att jag har en plan..har även en helt underbar vän som backat med pepp, förståelse, lagt ut pengar när det behövs (som återbetalats givetvis), lånat ut bil mm. Nu har hon erbjudit sig att ta deras skåpabil o köra de grejer jag har i förrådet o som jag kan vara utan till förvaring ,en bra bit härifrån, under en helg eller två. Så nu är det bara att hålla tummarna att samverkan (af o fkassan) går att flytta till nya staden. Går inte det så vet jag inte riktigt vad jag ska göra...det enda jag vet är att jag inte kan gå här för då förgås jag o blir till aska i ruinen av mitt liv.