Vad är det som gör att så många strävar efter den där amerikanska småstads perfektionen a la Hallmark? En lagom stad där nästan alla känner alla men ändå finns det nya människor att träffa. Där familjerna har många barn o dom käbblar upp i vuxen ålder men ändå är så tajta. Någon har ett café eller en bokhandel..eller ett B&B etc etc. Någon blir känd eller hittar en kändis..som bara råkat hamna i deras storstad. Där ekonomiska problem bara häpp löser sig o alla hittar sin soulmate..ja efter lite missförstånd o jadda jadda så blir dom lyckliga. Man har inte några större tankar om världsliga problem eller klimathot utan allt är så jävla perfekt i slutänden. Ni vet den där Gilmore Girls/Chesapeak shore/ Blue Bell stilen.

Jag vet många som hade det som mål, att få den där problemfria, lyckliga tillvaron som egentligen inte finns idag. Där man bor i en stad där man inte behöver låsa ytterdörren, där man litar på folk man vuxit upp med. Där alla har stora fina hus o gärna med vatten i närheten, o när det regnar så myser man med T eller vin o gemenskapen frodas som maskrosor i gräsmattan...fel jämförelse då deras gräsmattor inte har en tillsymmelse till maskrosor. Man har inga stora mål men har man det så lyckas man stort o nationwide/globalt men ändå utan att lämna den lilla staden.

Jag vet inte vad det är som gör att vi har förhoppningar o drömmar om att få det perfekta livet o den perfekta kärleken som håller livet ut...att allt ska vara så perfekt. Kolla på alla selfies där ute, det ska var filter som gör oss perfekta. Skulle någon råka på en i verkliga livet så är ju frågan om man ens känner igen personen. Själv försöker jag att hålla det så ärligt det går, men jag gillar muppiga snapchatfilter. Man är ju den man är o även om det är lockande ibland att lägga en massa filter som ändrar ytan för att försöka nå det där perfekta, så är det bara en fasad. Skönhet ligger ju på insidan o är den vacker blir utsidan det oxå, men är insidan ful så synd det förr eller senare även på utsidan.

 

Själv har jag inte haft så många krav på livet. Jag visste tidigt att jag inte skulle få egna barn, accepterade det o levde vidare. Inte heller hade jag en tanke på att gifta mig, för jag hade inte träffat den som jag kände jag kunde ge hela mig till. Den där innersta delen som ingen fick se..för mig är kärlek ärlighet, värme, lojalite, skratt, humor, lite fjant o att man lägger sin själ o att arbetar på förhållandet, ge det näring o när det är tufft gör allt för att försöka reda ut saker..med alla medel som finns. Kärlek överlever inte av sig själv..det krävs jobb, o i bland jävligt hårt jobb..samt att man ser varandra o har en förståelse o acceptans över fel o brister. Jag älskade av hela mitt hjärta o en sådan kärlek händer bara en gång för mig. Visst att när jag är redo så kanske jag hittar någon att ha kul med o som jag ha varmare känslor för, öppna mig helt igen lär jag aldrig göra. 

 

Så jaga den där Hallmark picture perfekt idyllen är slöseri på det enda liv vi har. Tror man blir lyckligare av att leva i nuet o o ta vara på det man har o inte slösa bort det genom att tro att det alltid är grönare på andra sidan..för det är det inte, det handlar bara om vinkeln men ser allt ifrån.

 

 

Kanske så hittar man den rätte i alla fall 

en gång i livet..o har man tur håller det...om inte 

så har man love and lost o det är bättre

än att aldrig älskat alls (även om det gör så jävla ont)