Inställd sovmorgon

Hade tänkt sova länge så jag gick ut med hundarna riktigt sent. Tji fick jag då jag vaknade i ottan av att marinens musikkår trummar sig förbi rätt under mitt fönster. Får ju vara glad för att inte alla blåsinstrumenten hakade på. Så när dom passerat bökade jag till kudden men det blev bara lite slummer. Vid nio insåg jag att jag bara lurade mig själv o kravlade mig ur sängen. När frukost o hundrastning var över så åkte jag o införskaffade mig packpapper, vaccumpåsar o fil/bröd/smör. Budgeten tillåter inte så mycket mer då det nu återstår 967kr. Ja så är det att vara långtidssjuksriven o hamnat på 70% av ens inkomst. Jag kan ju tycka att pensionärer ska slippa skatt o att alla som är långtidssjuksrivna ska få betala mindre skatt. Är jag nere på 70% så borde min skatt oxå gå ner. Vem klarar sig på 11200 efter skatt idag? Det är precis som pensionärerna som ska klara sig på 7-8 tusen efter skatt..seriöst?! 
Anyway...väl tillbaka i hemmets vrå så åkte klippbordet fram o med det försvann oxå hundarna likt en avlöning 🤣
Tusse var först upp på bordet o päls klipptes, öron rycktes o rensades, klor kapades o han badades noga. Då han inte gillar fönen mer än typ ett par minuter så fick han självtorka. Hade tänkt följa efter med Jönsson men jag orkade inte så han får upp i morgon istället.
  
 
Började dock packa ner lite av servisen o annat som jag kan klara mig utan de veckor som är kvar. Satte allt jag ska ha med mig i ett skåp (inföskaffade även papptallrikar när jag handlade) så allt som är i alla andra skåp ska packas ner. 
I morgon ska det tvättas o då åker gardinerna ner så dom packas i vaccumpåsar rena o fina. Efter Jönsson blivit friserad o badad så ska jag packa ner resten av köket. Så fort jag är klar med att packat allt jag inte ska ha med mig så ska jag börja med förrådet i källaren. Det finns saker där nere som ska packas om, saker som jag ska ha med (tex skor o vinterjackor). Det som inte ska med ska bort till stora förrådet o jag tänkte se om jag kunde få lite hjälp med att forsla dit de kartongerna. Meningen är att allt som ska med nu i början ska finnas i lägenheten o allt som får vänta ska bort till förrådet, så den dagen det är dax behöver det inte bli rörigt utan hur enkelt som helst. Ja så är tanken i alla fall 🙃 Dock har jag fyra veckor på mig att rodda runt allt så det vore väl fasen om jag inte skulle lyckas att hålla allt organiserat rätt igenom hela flytten...peppar peppar...
 
Jag är absolut inte vegan o skulle inte kunna tänka mig att vara det heller men jag äter inte fläskkött längre, för att jag tycker inte det smakar gott. Det blir mest kyckling o fisk (ja jag är noga med var ifrån det kommer) o en gång i månaden så blir det en god köttabit men det är som sagt inte ofta. Försöker ha en eller två gröna dagar i veckan men tyvärr så finns det inte många vego alternativ som jag tycker smakar gott..ja för mig handlar det om smaken.. att det inte är palmolja i produkterna..dock hittade jag vegoschnitzlar som jag tog med nu när jag var i väg. Hade oxå fritösen i bagaget o snacka om att dom schnitzlarna blev sjuuukt goda. Fattar inte att jag skriver det men vegoschnitzlar tillagade i fritösen blev en hit o något jag kommer att fortsätta att äta. Så jag har nu hittat en vegoprodukt som, med rätt tillagningssätt, smakar fantastiskt gott..ja med lite ost på blev den ännu bättre.
Så frågade en kompis mig om jag mådde bättre nu när jag nästan slutat med nöt o fläsk kött, hur min värk var etc etc. Helt ärligt så nej. Jag känner inte någon skillnad alls o det är nu säkert fyra månader som jag uteslutit nöt o fläskkött. Så jag tror att det finns olika sorters fibromyalgi då det finns dom som mår bättre av olika sorters kost. Precis som vissa av oss blir värre av värme medan andra blir bättre när temperaturen är hög. Vissa blir bättre då endel psykofarmaka kan ta udden av smärtan medan andra inte reagerar på det alls. En del forskning visar på att det har med nervtrådar att göra, annan forskning visar på inflammation i centrala nervsystemet..så en dag kommer man att upptäcka att fibro finns i olika sorter, men fram till dess får man prova allt o hitta sin egen väg att står ut med skiten. Hitta sin sätt att ta sig igenom både bra o dåliga dagar, perioder utan skov o med bara det konstanta molandet o skov perioder där man mestadels bara vill dö för att det ska sluta göra så förbannat ont. Skovperioderna för mig är ryggläge o vänta ut skiten, för jag har testat allt för att försöka häva skovet men nope! Ibland så gör man saker för att det är bra för själen o psyket men man vet att nu får jag ligga i sängen i två dagar. Då har man planerat o sett till att man inte har något annat som måste göras, man har kollat in vilken serie på Netflix man ska sträcktitta på, man har matlådor i frysen redo för micron, o kylen fylld med fil,dricka o frukt. Det är de där utanförvaringbaraförattfibronkanskoven som är eländiga. Man är inte förberedd mentalt eller fysiskt eller praktiskt..pang så bara ligger man där tills det går över o man kan fungera igen. 
Så tänk då att man är en full rulle person, finns inga problem bara olika sätt att lösa saker på, glad o positiv, stark mentalt o jobbar heltid med ett jobb man älskar. Så händer det en massa som gör att kroppen kommer i någon form av kris utan att man vet om det. När man då rett ut allt det där stökiga o jobbiga o är igång igen som vanligt så kommer en konstig värk smygande..o sedan blir inget som vanligt igen..aldrig. Det blir ett skrik i en o panik över vad fan är det som händer, varför hittar man inte felet??!! Så säger överläkaren på reumatologen att du har fibromyalgi.. Jag har what? Man hör kronisk värk, skov, resten av livet, ingen smärtlidring, kommer att ändra hela ditt liv, aldrig som innan, begränsningar.. Efter det kommer ilskan o man kämpar minsann på som vanligt för jag ska fan inte besegras av en fibrowhatthefuck, o vad fan är begränsningar o hur stavar man till det?!! Sakta bryts man ner men man vägrar acceptera faktum att fibron är här för att stanna. Det finns en sorg över att man förlorat sig själv som man inte inser att man måste bearbeta, att man måste sörja för att gå vidare. Själv så sjönk jag mer o mer ner i ett svart hål. Jag vet att jag inte gav min man uppmärksamhet, bekräftelse, sex eller beröm o tacksamhet för jag var så inåtvänd att jag inte såg annat än min sorg, förtvivlan o saknad efter mig själv. Jag stötte inte direkt bort honom men jag skärmade av mig mestadels av tiden..för varför skulle han vilja ha mig nu när inte ens jag ville ha mig själv.  Jag önskar jag fått gå smärtrehab redan då o involverat honom i den resan men nu fick jag inte det. I stället gick jag där o sjönk o sjönk o sjönk tills den dagen jag bestämde att nu vill jag inte leva mer. Jag ser inte något slut på skiten o min man ska inte behöva dras med mig som jag är nu. Så när bilen var på verksad o vi hade en liten pappbil som lånebils så var det dax. Jag var på väg till jobbet (den delen hade jag inte gett upp ännu) gasade upp lådan så mycket det gick o hade tittat ut perfekta stället att vrida på ratten vid. När jag var nästan framme så slogs jag av tanken: men hundarna? vem ska ta hand om hundarna? (gubben jobbade borta varannan vecka..fett misstag det oxå men det är en anna historia) Nä, jag måste ordna för dom först så jag körde vidare in till jobbet. Klev på mitt tåg o passet började..så insåg jag att vad fan är det jag håller på med? Så jag avbröt mitt pass, sjukskrev mig, ringde min läkare o fick komma direkt o dagen efter satt jag hos psykologen. Tester jag gjorde visade att jag hade full poäng vilket inte var speciellt bra (lite ironi där) så det blev medicin o täta samtal. Normalt får man tio gånger men jag gick fler gånger än så..o så här i efterhand skulle jag involverat min man mer i min process. Inte stänga honom ute vilket var väl vad jag gjorde utan att veta om det. Nu  är inte det en ursäkt för hans beteende o otrohet utan bara en reflektion så här i efterhand på vad jag kunde gjort. Nu spelar det inte någon roll men kan mina misstag rädda några andra så..
Hur det är idag? Ja livslusten är noll men min styrka börjar komma tillbaka o jag är egentligen inte någon som ger upp, även om jag tycker livet är skit. Att en vecka efter gullegull o jag älskar dig få höra att han vill skiljas, att komma på att han har en annan, som inte vet att han är gift, o att lida av depression är inte en bra kombo. Visst att jag önskar att allt var annorlunda för jag anser att har man gift sig så ger man inte bara upp. Man gör allt man kan för att se om man kan rädda det, går det inte vet man att man gjort allt o sitt bästa o kan gå därifrån utan ångest o bitterhet. Nu gjordes det inte så utan ena parten packade o flydde en vecka efter han blivit avslöjad o har inte synts sedan dess (förutom en timme då saker skulle lämnas men då var han inte ensam) Ja, det är tungt utan min man o jag saknar honom fruktansvärt, men den han förvandlat sig till idag är inte min man. Jag sa till redan när vi träffades att han borde gå o prata med någon o reda ut sin insida, jag har förstått att han varit deprimerad i omgångar o sagt även då att gå o prata med någon. Istället har han bytt intressen som han sedan totalt snöat in på, eller så har han sökt bekräftelse hos andra kvinnor..han har bytt skepnad för att han tror det är den ska få honom att må bra...vilket det gjort ett tag tills det oxå rasar. Jag var villig att hjälpa honom att ta sig igenom sitt skit flera gånger men han vågade nog inte. Nu är det inte mitt problem längre o den han är nu är bara..tragiskt är väl inte rätt ord för det är lite väl hårt..men ni förstår nog vad jag menar. Jag älskar min man än idag men han sitter gömd inuti den där skuggan av sig själv, så jag måste döda den kärleken på någotvis för att kunna överleva. Det är fan inte så lätt när man inte har fått något avslut o har en massa frågor man vill ha svar på..o det gör det inte direkt enklare att att hålla avståndet till botten av det svarta hålet. Så jag insåg att jag måste bort härifrån. Jag måste rädda mig själv o jag kan inte, orkar inte, vill inte rädda någon som behandlar mig som skit o som är rädd för att ta reda på vem han är.  Jag skulle vilja slå honom på käften, jag vill att han ska lida som jag lider, rycka ut hans rövhår med en kass pincett mm mm men jag pallar inte mer. Jag har ansvar över två djur o så länge som dom lever så måste jag oxå leva o fungera så nu packar vi o så drar vi. Vi lär säkert ränna på honom ibland men då får vi göra det. Är jag ensam så behöver han inte ens hälsa, men är hundarna med så hoppas jag att han inte ignorerar dom. Står fortfarande fast vid att vill han träffa dom eller ha dom när han är ledig så är det okay, för hundarna har inte gjort fel. Dom sörjer o saknar, för än i dag så när det är mitten av veckan lyssnar dom efter husses steg i trappan. Jag sörjer oxå en massa, mina förluster har varit enorma o den största, förutom min man, är mitt bonusbarn..men det är en annan del av sveket som inte platsar här i fibro o depressionsträsket.
 
Som vanligt så har jag en tanke om vad jag ska "babbla" om, men så skiter det sig någonstans på vägen o jag svävar iväg på mina sido spår..så sitter jag här i slutet o tänker:
 
🤘🤘
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Gothammar.blogg.se

Livets upp o ner o allt skit där emellan, på både gott o ont.

RSS 2.0