Dagarna går

Så har jag o dogsen varit här uppe i fyra dagar.. Hur det är? Ja det är ju inte så kul att se någon sakta dö så man önskar ju att det kunde gå fort. Åker ut varje dag o får samtidigt min motion då det är en jäkla bit att gå till o från bussen. Bara på dom dagarna jag varit där så märks en förändring i att det har blivit lite "maniskt"..eller ja mer snöa in på ganska ovesäntliga saker. Så upprepas det oxå mer än tidigare, däremot har sömnen blivit bättre samt aptiten. Det tror jag beror på att hon känner sig tryggare när det finns personal 24/7, vilket oxå känns mycket bättre för mig...o för min bror tror jag.
Där emot mår inte dogsen så bra då jag är två hus ifrån där vi bodde hela flocken. Så när vi gå ut på det hållet så ska dom hem till husse o Tusse gnyr o småylar för att få gå dit. Skär i mitt mattehjärta som fan, så jag försöker gå mestadels åt andra hållet. Tyvärr är där bara väg o inte gräs o en dunge. Själv tycker jag inte heller att det är så kul att vara i området heller men vad fan gör man. Man låter inte djur dö ensamma så då kan man inte göra det med människor heller, o framförallt inte familj.
Så jag kämpar för att inte hamna på botten men det är en jävla kamp varje dag. Jag bor här i mammas lägenhet o ska börja plocka i hop allt, gå igenom, sortera, kasta.. Mamma säger att min bror bara vill ha två tavlor.....men alla foton, det finns fina glas mm mm. Jag har försökt ta kontakt med honom men han ringde inte tillbaka så jag vet fan inte vad jag ska göra. Det vore ju bra om han kunde komma ner över en dag o kolla igenom innan jag slänger eller ger till välgörenhet. Har rensat bland handdukar o väntar på att påslakan ska komma från hemtjänst tvätten..där vet jag finns nästan nya påslakan men jag har massvis så kanske vill bror ha. Dom har ju hundar o som hundägare går det lakan till både det ena o andra. Det är så mycket som ska rensas o köras iväg..lätt utan bil eller hur 🙄 Så då får jag kolla med vänner o bekanta om dom kan ställa upp framöver när det passar. Det är minnen i lådor där foton ligger o jag bävar för att börja gräva där. Allt detta gör ju det hela så påtagligt, att det är snart slut. Till viss del ångrar jag mig, men om inte jag gör det så blir det ändå något som ska stressas igenom på ett par dagar senare. Jag vet inte ens om jag orkar hela vägen..Det har varit så jävla tungt sedan jag fick fibron, blev deprimerad, så plötsligt separation, otrogen man o skilsmässa på det..så drog han från stan ett par dagar efter han blev avslöjad, ingen avlastning med hundarna o i en stad som bara var fylld mer sorg o ilska. Så jag flyttade för att överleva o nu är jag här igen med ytterligare mer på min redan fulla tallrik...ensam...o på värsta stället i hela stan. När fan ska det vara nog? När fan ska jag få möjlighet att andas o läka?
Ju mer tiden går desto mer kommer ju mamma att tappa kollen o då finns det ju bara en hon kan gapa på, tjata på..o gud hjälpe om hon får någon personlighetsförändring o blir helt knäpp o börjar gapa o skrika.
Så nu sitter jag här i mammas hem med alla hennes saker o vet att snart finns det inte mer. Snart är det lika borta som hon kommer att vara. På grund av min flytt så är jag mellan två arbetskapacitetsutredningar o är "vanligt" sjukskriven till sista juli, så därför kan jag vara här. Hade kunnat det ändå då man kan få vård av anhörig bidrag i tre månader. Det är samma ersättining som när man är sjukskriven fast utan karensdag. Det är inte så lång tid kvar för mamma så jag tycker att oavsett vad som hänt genom åren så bör man låta henne få så mycket tid hon kan med sina barn. Samt att jag som barn försöker få tid med min mamma...visst jag ska inte sticka under stolen med att det hade varit fan så mycket enklare att sticka huvudet i sanden o sedan bara komma hit när allt är precis i slutskedet, men vad fan gör det mig då till för barn.. o människa? Inget kan väl egentligen vara viktigare än att ge sin förälder tid med sitt/sina barn. O inget kan väl vara viktigare än att ta sig tid men sin förälder när man vet det är lite tid kvar eller? Ja för mig så är det i alla fall så att jag sätter mig o mina behov åt sidan o ger henne sällskap o kvalitetstid o det är ju ändå det minsta jag kan göra. Rasar jag ner i mitt jävla hål så gör jag o då får jag ta tag i det då eller så gör jag det inte. Det mesta suger just nu så det stunder jag har med vänner här uppe är guld värda..ekonomin är skräp så jag kan inte vara med o göra så mycket men bara att hänga en stund, skratta o tänka på annat lättar på depressionstrycket. Ja o så har jag ju hundarna men dom mår ju inte heller så bra, o det är ju jag som släpat hit dom för jag inte har annat val..så då tynger skuldkänslor för det. 
Det är en enda ond cirkel o den snurrar snabbare o snabbare.
Jag har väntat på att hjälpmedelscentralen ska komma o ta bort säng, lift mm mm sedan i tisdags. När jag kom upp hit stod allt utspritt. Det var sprutor, kanyler, kateterpåsar mm överallt...sedan var det skitigt då många kommer o går o även om det städas så är det inte lika noga som när man själv gör det. Så det första jag fick göra vara att tillbringa ett antal timmar med att skura o städa. Nu står allt i vardagsrummet o jag hade hoppats på att dom skulle hämtat idag men så blev det inte..o jag tror ju knappast att dom kommer i morgon. Det gjorde ju att min kropp mår som jag förtjänar..för jag vilade inte en gång i halvtimman..o jag har inte haft en chans att vila ut skovet heller. På söndag tar jag ledigt från allt o tänker bara hänga framför teven o kolla netflix (tog med min appletv), hundarna får nöja sig med kort kisserunda..typ till gräsmattan, för jag måste låta kroppen få vila ifrån allt i en dag i alla fall.
Nu är det dock dax att försöka sova..ska vara hos mamma vid 15 tiden då vi ska fika o äta jordgubbstårta (andra gången i år jag äter jordgubbar vilket är so not me) I går natt somnade jag vid fyra på morgonen för jag skulle upp ganska tidigt så jag kunde inte ta en värktablett. I morgon är inte lika tidigt så hundar är kissade sent o nu tar jag en tablett o kryper ner i bingen.
 
Tänk på att ge nära o kära en extra kram ibland för man vet inte vilket håll livetsväg plötsligt svänger åt.
 
 
 
Kaoset innan jag körde igång...sovrummet är fixat men vardagsrummet ser likadant ut minus rullstol.
 
  
 
Fixat köket o fått dit alla luckor som tagits bort så det skulle gå att köra rullstolarna
 
Mina pälsklingar 💜
  
 
 
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Gothammar.blogg.se

Livets upp o ner o allt skit där emellan, på både gott o ont.

RSS 2.0