När smärta inte går att dämpa

Fibromyalgi gör att man har ont på vissa ställen i kroppen, det vandrar runt i kroppen eller i hela kroppen. För mig som blir sämre av värme så är det just nu i precis hela kroppen. Som en rejäl tandvärk i varje cell i hela jäkla kroppen! Att ha på kläder gör ont men det är bara att ta på sig o att gå idag var som knivar högg i mig..för mig funkar inga smärttabletter eller antidepressiva för att lindra. När jag behöver sömn får jag helt enkel gå på en total knock out så därför händer inte det varje natt utan kanske var fjärde. I dag skulle dock Tusse till vetten o så var det min tur till mamma. Vi skulle äta BK oxå så off I went o skaffade mat o var där ute efter jag lämnat hem Tusse..Så vi åt pommes o burgare, drack iskall fanta, pratade lite o kollade på Murder she wrote. Hade med skivad melon som jag ställde i kylen.
 
Skulle hämta ut smärtplåster till henne o först på tredje apoteket hade dom..tack o lov att hon fått det i alla fall..
Så här är det nämligen: Det bestäms när hon ska ha smärtlindring, dvs på vilka tider, o utöver dom får personal inte ge henne mer än vad som är sagt..även om smärtan är kvar. Dock får vi som anhöriga göra detta..då jag har samma smärtmedicin till min rygg som en av de mamma får så kan jag ge henne utanför tiderna då jag är anhörig o inte personal. Man ska hela tiden ta hänsyn till den sjuka o låta den personen bestämma allt..så vart är gränsen när personen inte kan bestämma själv? Ska man behöva omyndigförkara en sjuk person för att den personen ska få det bästa? Det är fan helt sjukt!!!
Ta mamma som fortfande är relativt klar i skallen o där kroppen stänger ner snabbare. Bara på två dagar har kroppen tappat en hel del. Jag vet att hon lider av att ligga där o vara fånge i sin kropp, i alla fall när hon är klar i skallen så varför inte låta henne slippa det? Nä för så gör man inte..Ursäkta mig men vi som är anhöriga, o personalen som jobbar där borde ju ha något att säga till om. Vad gör man om en person ena dagen säger en sak men minns inte nästa dag o säger tvärt emot? Då kan det ju bli ett himla hattande med meds o annat. Så vart fan går gränsen? Som det är nu så är det ju bara plågsamt för den som ligger där o är sjuk, som blir deprimerad, svårt att äta o dricka. Så när ger man då ångest dämpande? Personalen gör ett otroligt jobb o i dag sa en att dom kämpar med näbbar o klor för att få till att vissa som är oroliga, ångestdrabbade eller kraftigt nedstämda får medicin för att underlätta. Men sen nä det går tamigfan inte!! Läkarens ordination på läkarens tider, att sedan läkaren inte är där mer än varannan/var tredje vecka o inte pratar innan med vare sig familj eller personal..ja ni fattar! 
Tänk er att ligga nedkasad på sidan o inte kunna räta upp er, eller stanna kvar i upprätt läge när något hjälpt en rätt. Att inte kunna borsta tänderna för du kan inte få koordinationen att fungera, eller att inte kunna äta själv..eller lyfta på huvudet..o ligga där inlåst i en orörlig kropp o vänta på att cancern ska öka takten o hoppas på att huvudet stänger ner i alla fall så du inte vet om att du är inlåst. Klart som fan man blir deprimerad, orolig o får ångest o att då inte få medicin mot detta är fan skandal. Baserat på vad en läkare anser som är där någon gång ibland. Nu med smärtplåstren så får hon jämn smärtlindring konstant dygnet runt o skulle det inte räcka så får jag ge henne extra om det behövs. Dom får inte ge mig tabletter som jag kan ge mamma men som tur är så har vi samma sort så det går att lösa om det behövs. Man ska fan inte behöva ligga o ha ont när det inte behövs.
 
Nu måste jag svettas lite till 
🤘



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Gothammar.blogg.se

Livets upp o ner o allt skit där emellan, på både gott o ont.

RSS 2.0