Gothammar.blogg.se

Livet suger oftast, men man kommer långt med svart humor, ironi o åsikter om allt :-)

Ego framför allt??

Kategori: Allmänt

Så jag är alltså ute hos min mamma på hospiset varje dag utom söndagar. Jag handlar åt henne, hämtar mediciner etc etc. Både jag o personalen, som ser henne varje dag, ser ju hur det går utför o i vilken takt. Hon har inte koll på dagar o datum längre, på det sätt att hon vet vad det är för dag eller datum just idag. Hon blandar ihop saker, smaker som sött o surt..dvs hon kan äta godis o kakor men transbärsjuice är för sött😆.. Det dricks för lite men hon tycker hon dricker massor (ligger på ca en liter per dag o bör dricka minst två liter). Hon kan inte sköta sin medicinering själv längre o det är för att hon fumlar o för att hon glömmer om hon tagit eller inte. Hon skakar så i sina armar o händer att hon inte kan skriva längre med penna, att smsa går bra när hon har en bra dag, men andra dagar blir det oftast tokigt. Att äta själv har hon svårt med pga att händer o armar är som dom är så när jag är där så hjälper jag henne (hon hjälpte ju mig när jag var liten 😊). Just nu är det 50/50 mellan sova o vara vaken o sova tar över mer o mer, detta beror inte enkom på medicinerna. Man kan ju tycka att om man som anhörig då vill veta något så ringer man personalen eller till mig, då vi ser henne varje dag. Inte fan ringer man till någon som träffat mamma 2-3 timmar sedan i påskas. Inte fasen så håller man sig borta i månader o skyller på anledningar som är totalt oviktiga som läget är nu. Inte heller lägger man ut på fb om att man skulle haft en lugn sommar o sedan skriver att man ska till karlskrona x antal dagar o sedan radar upp allt som man ska göra efter det. Fattar man inte att den som ligger o dör blir ledsen över hur oviktig personen är.. eller att man tar ledigt från sitt superviktiga jobb för att åka en massa mil för att kolla på hundtävling medan man säger till den döende personen att man inte kan ta ledigt för att det är mycket på jobb...som om stället står o faller utan den personen. Hur kul är det för personal o mig att plocka upp delarna o försöka trösta. Som mamma sa: Det är tur jag har dig annars hade det varit ensamt.
Under senaste åren har mamma skojat om att hon vill ha en röd kista med vita hjärtan på o för några dagar sedan skojade hon med hen om hen fixat kistan. Hon fick ett nekande svar o sa då att hen bör snabba på. Dagen efter ringer hen o säger att han har en kista, mamma frågar pris, hon får pris, säger att hon inte har råd, o då säger hen att du sålde ju din soffa. Efter det berättar hen att han tagit reda på att det kostar ca 3000 att flytta mamma från hospis till sjukhuset, att han pratat med en begravningsbyrå om flytt till Augerum (krematoriet). Alltså serijävlajöst!!! Hur kan man gå över huvudet på någon på det viset? Hur kan man vara så brutal? Varför inte fråga på ett bra sätt o ha en dialog innan? Hen har tagit på sig detta då jag har tagit på mig mammas lägenhet säger hen. Jag skickade ett sms till hen om vad jag gjort i lägenheten, att jag inte tänker göra mer då hen inte ens svarar när man ringer. Att jag ordnat med transport av saker o ting som ska iväg men att jag lagt ner det o inte tänker göra mer än det jag gjort. Kan inte hen finnas o dela det viktiga ansvaret med att vara här varje dag så tänker inte jag heller göra mer än det som är viktigast..att finnas för mamma, även om jag fysiskt o psykiskt kommer att rasa ihop efteråt. Att finnas där varje dag o se någon tyna bort lite för varje dag är sjukt jobbigt, speciellt när man kämpar med eget skit o sjukdom..men man gör fan det man måste! Man biter ihop o gör det!!  Att tömma en lägenhet är inte en tusendels så jobbigt. Asså att hen har mage lixom. Vad det gäller försäljningen av soffan så är det ju så att det kostar att vara på hospis, dagpris o man betalar även för maten o sin hyra hemma då man inte kan vara skriven på hospis. Utöver det så vill mamma ha annan mat oxå, fikabröd, frukt, godis, vin mm o det är inte något man får i priset. Det betalar hon själv o det är det jag åker o handlar till henne. Hon ville klippa sig o då ordnade jag så hennes frisör kom dit o så blev hon fin i håret. Det är dit hennes pengar gå o pengarna från soffan.."Han har fan inte med att göra vad jag gör med mina pengar" var mammas respons efteråt, "vill jag spola ner dom så gör jag det, vill jag ge bort en slant till snälla människor så gör jag det o vill jag äta upp dom gör jag minsann det oxå" Helt rätt tycker jag, hon får göra vad hon vill med sina pengar. Nu tror säkert hen o co att jag får en massa men så är det inte. När jag har handlat åt henne så har hon swishat över summan..jämnat ut den uppåt som tex 200 istället för 196,70 (obs att detta var ett fiktivt exempel)
Så om nu hens andra part jobbar med hospis..då borde hen ju veta hur viktigt det är att ha sin familj nära. Om hen vet att det går fort så borde ju hen veta att man kanska bör vara där så mycket det går. När mamma är borta är hon borta o då kan man inte göra saker ogjort. Jag vet att hens andra part är här inne o läser o jag kan inte bry mig mindre. Det var familj som var här uppe i helgen o dom kom denna helgen o inte nästa för att dom inte vill råka på hen..varför? Ja kanske för att hen är en fullblods egoist som inte tar sitt ansvar o sätter en döende människa framför sig själv. Faktum är att hade inte jag varit här (anhörigbidrag får man upp till tre månader) så hade mamma legat där själv, ensam o med rädsla o ångest. Nu är det säkert så att hens partner inte kan få hen till att inse o ta sitt ansvar men då får man ju ta till större kanoner..tror knappas hen skulle packa sina saker o dra..för vart ska hen ta vägen? Hen har inte kontakt med någon i familjen o mamma lär ju inte vara ett alternativ att fly till.
Jag förstår inte sånt här beteende.. hen o jag är ovänner men när en sån här sak inträffar kan man ha en neutal inställning tills det är över. Tre-fyra gånger har jag försökt för att mamma så önskat, o nu vet även mamma att det inte är jag som är den envisa. Tänk er hur det känns att ligga där o veta att hen inte ens för hennes skull kan vara netutral. Nu kommer hen med familj ner i tio dagar (OMFG!! TIO DAGAR!!) men mamma o jag är överrens om att våra rutiner inte ska ändras. Jag kommer fortfarande att komma dit varje dag utom söndagar o det på eftermiddagen, när är lite olika o beror på väder, vind o bussar. Dom får komma när fan dom vill men nu vet dom när jag är där i alla fall. Så vart kommer hens egoism ifrån kan man ju undra...jo från den som ligger o tynar bort. Jag o mamma har inte haft det bästa förhållandet men de senaste tio åren har jag tagit mitt ansvar även om jag inte behövt. Vi till o med flyttade upp hit..valet var karlskrona eller stockholm o min man (nu xman) sa karlskrona. Han tog på sig det hen borde gjort o vi fanns här för allt mamma behövde o begärde. När man har något varje dag så tar man det för givet o uppskattar det inte lika mycket o man börjar egoistiskt kräva, vilket kändes skit om jag ska vara ärlig. För ca två veckor sedan sa mamma att hon insett vissa saker o att hon förstår varför jag varit arg, varför jag hela tiden (sedan tonåren) tycket det varit orättvis, hon bad om ursäkt o önskade att hon kunnat ändra på det. Hon var ledsen över att hon gjort så jag byggde murar o inte litade på någon, att jag fått gå igenom så mycket ensam. Hon var ledsen över att jag hittade någon som jag släppte in o som sedan krossade mig så brutalt. Hon är ledsen över att jag får dra lasset nu, då kärran jag drar redan är så tung av en massa annan sorg o elände. Som jag sa till henne så är det inte så mycket att göra åt, det är vad det är o det är bara att bita ihop o göra det bästa av situationen. När detta är över så kommer jag, samma dag, att med mina sista krafter ta mina väskor o åka härifrån. Hen kan göra vad hen vill med det som finns, sälja eller slänga..pengar finns det inte så någon boupptäckningsman att komma o värdera behövs inte, skulder ärver man inte heller så det är inte något bekymmer (inga stora skulder) Personligen kan jag ju anse att hen kanske borde byta sitt efternamn till det hen föddes med, då hen tydligt visat att hen inte vill ha med någon i familjen att göra..då blir hen unik då det inte finns någon i landet med det efternamnet. Det är dock bara min tanke o åsikt o det är jag i min fulla rätt att ha utan att hen o co ska höra av sig till mamma o säga: "Vet du vad din dotter skriver om oss."  I det här fallet hade nog mamma skrivit under om hon kunnat.
 
Jag är glad att hon bett om ursäkt för fölåtelse är en process som kräver avslut o ursäkter, o sedan säger dom att döden är förlåtande. Jag kommer att kunna förlåta en vacker dag för nu har jag fått ett avslut vilket gör arbetet lättare, o en dag kan jag släppa allt. Så detta jag gör är inte bara för mammas skull utan oxå för min egen, annas skulle jag inte förlåta mig själv när jag förlåtit henne. Ja, ni förstår vad jag menar.
 
💪
Kommentera inlägget här: