Gothammar.blogg.se

Livet suger oftast, men man kommer långt med svart humor, ironi o åsikter om allt :-)

Kampen börjar

Kategori: Allmänt

Förr så trodde man att när man mådde psykiskt dåligt så var det kvinnliga nerver. Idag är det en hel vetenskap..
Jag lider av depression o har gjort det i fem-sex år. Jag var minuter ifrån att ta mitt liv för jag såg ingen annan väg ut ur mörkret. Det var riktigt jävla illa faktiskt o jag har fortfarande dagar när jag egentligen bara vill kasta in handduken o slippa all skit. För jag ser absolut ingen mening med livet, ingen jävla mening alls med det, för det är bara en enda lång väg av skit. I december, runt julen -16 så rasade min värld, precis när jag började se en ljusning. Fram till augusti -17 såg det riktigt bra ut o hoppet närdes om att allt nog fan skulle lösa sig till det bästa. Sedan så kom bakslaget o så ett till på det..o ett till o nu sitter jag här uppe, från vart jag flyttade o är nästan nere på noll igen.
Min kropp mår skit, min depression är tillbaka, min livslust är noll, det är ansvaret för två oskyldiga djur som gör att jag är kvar. Vet dock att jag måste försöka rädda mig själv, vet hur men ekonomi o lusten saknas.
Jag måste komma igång o träna vilket kräver 800kr/månad för månadskostnad på gym o ett månadskort att ta mig dit, då jag bor utanför stan. Jag måste yoga en stund varje dag o meditera i alla fall en kvart, äta bättre o bli av med sockerråttan..som frodats som fasen sista tiden..o försöka få lite mer sömn än två timmar per dygn.
Jag har alltid satt alla andra först, hundar, make, bonusbarn, mamma o när jag rasade fick jag skuldkänslor...min man visste inte ett dugg om depression, o så här i efterhand har han nog själv deprimerad sedan tidiga tonåren så vilket par lixom.. man borde ju tycka att vi hade alla förutsättingar att reda ut allt o hitta vår väg..tyvärr var maken typen som flydde...nya intressen, kvinnor o jag förstod varför han behövde bekräftelse o förlät två gånger. Tredje gången så kom jag på honom efter sju månaders separation där han närde hoppet o då var det jag som ordnade skilsmässan. När kommer min shitstreak att vända. När får jag glida lite på en räkmacka? När är kan jag få skaffa ett jobb o få en ekonomi där jag har ut mer än 10500 efter skatt (måste genomgå samverkan först) Jag har två hundar så jag kan inte bara flytta dit jobb finns o jobba med det jag vill..för vem ska ta hundarna då? Kan inte göra mig av med dom för att det är enklaste vägen, dom är oskyldiga djur som inte bett om detta. 
Nu kommer jag att åka hem då min mamma snart inte är medveten om vem som sitter vid sängen o det är första steget i att rädda mig själv. Jag måste i alla fall göra ett försök att väcka livslusten o det är bara jag som kan göra det. Lycka (bajsigt ord) kommer inifrån en själv o inte utifrån, man måste reda ut det själv o rensa sitt skit. Jag vet mina styrkor o mina svagheter det är bara det att jag inte kommer åt mina styrkor. När reserven var tom tidigare så hade jag min man som peppade o gav kärlek, nu undar jag om alla våra åtta år var en lögn? Jag var hans flykt precis som hans affär blev när jag sa fuck off.. De tankarna föder ju nya tvivel i sin tur o så är man i en ond spiral som bara leder nedåt. En spiral som man inte kan ta sig ur förrän den slutar snurra. Hur stoppar men snurret innan man landar på botten?
Jag vet varför min xman är som han är, vart han kommer ifrån o jag förstår honom..men det ursäktar inte hans beteende. En dag hoppas jag att han inser själv vad han behöver göra o gör det, att han hittar sitt lugn o kan släppa ut sitt jag som sitter o gömmer sig där i honom. Acceptera sig själv med alla fel, brister, styrkor o kunna vare ensam med sig själv. Inse hur han krossade en människa som stöttad o puschat, o förhoppningsvis då be om ursäkt..att verkligen mena det o med försåelse över vilket grymt svek det var. Att vara stark att ta ansvar även om han inte beöver det enligt lagen, utan för att det är det rätta att göra. Att säga nej istället för att vara till lags o krypa o fjäska för att han är rädd för ensamheten o sig själv. Precis som jag behöver hitta min väg tillbaka till mitt jag. 
Jag har redan gjort allt som han behöver göra o har inga problem att vara ensam, säga nej eller ta ansvar. Jag har problem med att komma upp ur min grop. Jag har gått i terapi tills jag hade använt mina 20 ggr men nu har jag bytt landsting o har nu 20 nya gånger o jag vet att jag inte klarar detta själv som läget är just nu. Mitt i allt detta kraflösa, nedkörda så finns ilskan. En ilska över så mycket men störst är den över mig själv, att jag lät mig luras, att jag förlät två snedsteg, att jag älskade så förbannat, att jag lät någon komma åt mig o göra mig svag, att jag inte kan ta mig i den jävla kragen o resa mig upp...att jag förlagt all min jävla styrka o fuck off attityd. All ilska över att han var feg o svag, att han svek mig så brutalt, tog mitt bonusbarn ifrån mig, duckar allt ansvar för att han är rädd för ensamheten...jag vill slå mig själv o honom tills jag faller ihop...jag vill att han ska lida lika mycket som jag gör. Så det gör mig lite glad när jag ser hur gammal o sliten han ser ut, när folk berättar vad dom anser om honom nuförtiden..att dom unviker honom på jobb, att dom tycker han gjort ett fett nedköp för hon är en urvattnad blek kopia av mig... för tydligen har vid gemensamma drag (funderar på att lägga mig under kniven) samtidigt så gör det mig sorgsen för den mannen jag blev förälskad i o gifte mig med sitter inlåst i en skitstövel o vet inte hur han ska komma ut. Nu är det inte mitt problem längre men ilskan finns där ändå..mitt problem nu är att hitta vägen att rädda mig själv, o som mitt motto är: Without me I am nothing! Så jag måste hitta stigen till min styrka helt enkelt, men först måste jag hem, hem till min bff o få skratta o stöd, hem o få gråta i en vecka, sitta på stranden o bara vara...hitta lugnet i skit stormen som är mitt liv.
Någon sa jag skulle skaffa en man...jag dog av skratt. Som om det skulle hjälpa *rolling my eyes*  that’s what got me here typ..Jag har få utvalda nära vänner som kan ge stöd om jag ber om det. Sex kan jag få om jag vill o när jag behöver. Dock vill jag inte ha en man, för jag sänkte mina murar o vad gav det mig..precis! Så tack men nejtack! Use and loose o på mina villkor..presic som tidigare i livet. Trodde att när man gift sig så var det bekräftelse på att vi ska kämpa genom allt o inte ge upp förrän vi gjort vad vi kunnat o vänt på alla stenar, ta oss över berg tillsammans genom samarbete, kärlek, förståelse o vänskap ..tydligen så hade jag fel o det var korkat av mig att tro att äktenskap är ett förbund o bekräftelse på att man är två som kämpar tillsammans.
Så kampen om mig själv börjar när jag kommer hem..bort från vårt gamla bostadsområde..dit där inga minnen finns o försöka hitta vägen helt enkelt.
Så fortsättning följer
  (null)

 
 
 
 

Kommentera inlägget här: