Anstormning

La ut min lägenhet på en fb sida o inom loppet av tre timmar hade 50-60 meddelande. Fick gå efter klockslag då meddelandena skickats o tog dom tio första för visning. Man skulle haft ett gäng lägenheter helt klart för inte visste jag att vår lilla stad hade ett sådant behov..tog till slut bort inlägget efter fyra timmar för det gick inte att ha den kvar. Så nu har jag visningar alla dagar fram till onsdag em. Sedan tar jag helg o har lite äventyr på gång o på måndag kommer den sista av de tio för att kolla.
Har börjat dela upp saker till två olika sidor i lägenheten. Den sidan som ska med o den sidan som ska förvaras. Ja o så slängas/ge bort/säljas högen som är i mitten. Det jag har i förrådet ska oxå sorteras om till lådor o vaccumpåsar. Snyggt, prydligt o orgaiserat. En av de som var här i dag o kollade på lägenheten blev sjukt impad över att jag skrivit ut informationsblad. Även ett papper för dom att fylla i med allt som min fastighetsägare kan behöva veta. Andra dom varit o kollat på lägenhet hos har bara sagt typ vi hör av oss.
Har frått frågan om jag har dåligt samvete att jag lämnar stan då min mamma är sjuk..vet att det är folk här inne som "snokar"..nej det har jag inte. I tio års tid har jag kört till min mamma minst en gång i månaden, oavsett vart jag bott, för att hjälpa henne med olika saker. Från att lägga plastgolv, läkarbesök, handla, borra, laga, köra etc etc. För tre år sedan flyttade vi upp här o min snart xman klev in o hjälpte till som fasen (sjukt tacksam för det han gjorde när jag inte orkade..även om han är en skit). Vi lånade ut bilen, chaufförade, hämtade, lämnade etc etc. Det har gjorts matlådor o köpts micro (som gick sönder helt oförklarligt) Vi har sett till så det funnits teve, datorer, paddor, mobiler några av dom såldes sedan till henne för väldigt lite. Utöver detta så har det varit samtal upp till fyra-fem ggr per dag o bara sjukdom sjukdom sjukdom. Istället för en terapeut så fanns jag (sa till får början att hon skulle ta o snacka med en). När jag blev deprimerad så togs det inte någon hänsyn från något håll, jag var så nere att jag höll på att ta livet av mig, vart fanns min avlastning? Ingenstans, så jag fösökte hålla samtalen korta för jag orkade inte men åkte ändå upp/över varje månad... Så rasade min värld samman o jag åkte ner i hålet igen..då hade jag inte någon avslastning alls men ingen brydde sig eller ens frågade mer än: hur mår du? Svar: Dåligt! Kostaterande: Ja men det går över. Eeeehhhh??!! Tack för tipset o stödet..
Så nere i hålet igen o värk 24/7 så det inte går att åka buss o hälsa på var o varanna dag, eller komma o hjälpa till med fönster o liknande..när jag knappt kan ta mig ur sängen vissa dagar..o så höra att man är en dålig dotter
Så när jag fått höra från många ställen hur dålig jag var som dotter (ja o även min bror är dålig son) så åkte jag ut o hade ett snack med min mamma. Jag sa att jag inte har lust att ställa upp mer o då jag redan är en dålig dotter så spelar det ju inte någon roll eller? Jag fick tysta henne flera gånger då hon skulle ta upp om sig själv, o sa att nu vill jag prata o säga hur det är o har varit för mig. Jag tyckte hon skulle ta erbjudandet om att prata med en som kan hjälpa, o inte ta saker med mig eller sina vänner. Om det nu går snabbt så vill jag prata med min mamma o inte med cancern. Hennes vänner vill nog prata med sin vän o inte cancern. Frågar någon hur hon mår så kan hon svara skit men vi pratar om något roligare. Frågar någon hur det gick hos läkaren så kan hon svara bra eller som det brukar men vi pratar om något roligare. Det behöver inte vare en monolog i 30 till 60 minuter om allt jävla elände o skit. Vi kom till en form av förståelse o försöker nu att inte bara prata om sjukdom, symptom o läkarbesök. I över tio år har vi vetat att hon har kronisk cancer o läkarna trodde inte hon skulle överleva ett år. Vi vet att det kommer att ta hennes liv men inte när. Att det nu gått fort är ju inte någon överraskning, då jag sett att mamma tappat lite av stridslusten, men det innebär inte att hon dör inom en vecka eller två. Jag sa till henne att jag, som inte vill leva, hade tagit hennes plats om det gått, men det går inte. Jag gjorde mig ovän med delar av familjen så hon skulle få träffa småfolk mer än hon gjorde tidigare. Jag ansåg att en gång per år i en timme var för lite...o jag öppnade munnen o sa precis vad jag tyckte o tänkte. Jag gick på knäna o ingen annan lyfte ett jävla finger. Lika långt avstånd som jag hade men ändå bara en gång om året..har familj o jobb var ursäkten..ja det hade jag oxå.. Skit samma för jag bryr mig inte så länge det gav resultat o mamma får besök av småfolk mer än en gång per år. Vi har inte ekonomin att hjälpa med prylar..nä det begärde vi aldrig men man kan bidra med annat.
Så nej jag har inte något dåligt samvete för att jag flyttar. Jag går på knäna igen o om jag inte kommer härifrån lär jag sitta i himlen eller helvetet o vänta på mamma när hon kommer. Denna stan är just nu bara smärta o sorg, o då jag inte är den som ger upp i första taget så måste jag bort för att inte ge upp. Så jävla enkelt är det. Jag pyser iväg en sväng denna helgen då annan familj kommer o hälsar på mamma. Jag vet en av dom kommer att få en lättare chock o kommer att må dåligt. Erbjöd min lya som boende för att kunna pausa o vara ledsen men det avböjdes o det är helt okay. Mamma kan inte gå längre o ska få en eldriven rullstol, hon kan inte duscha själv, har larm o hemtjänst o ledsagare. När hon står med rullatorn skakar hela hon av ansträngningen o allt detta har hänt sedan en vecka innan påsk. Jag har tidigare tagit mig hit vart jag än bott o kan göra så i fortsättningen oxå. Tidigare i livet så redde mamma o jag upp saker/händelser sedan jag var liten o nu har vi rett upp resten. Jag vill prata o träffa min mamma o inte med hennes cancer. Jag har lagat matlådor till henne o det är vad jag kan o orkar bidra med. Skulle hon behöva hjälp med annat så finns det fler i denna familjen som behöver ta ett steg fram o göra det rätta o ta lite ansvar o tid, medan det finns någon..inte för oss runt i kring men för mamma.
Har visat henne hur man handlar online istället för att skicka sina vänner o sedan så blir det fel..inte samma märke som hon köper etc etc. Jag har inte bil till att kunna köra o handla, jag handlar online själv..sjukt smidigt o man får det till dörren. "Det hade varit bättre om du kunnat handla för du vet vad jag vill ha".. Ja det hade det säkert varit men jag kan inte. Om jag inte orkar ta bussen o handla åt mig själv så orkar jag inte åt någon annan heller. Jag slåss med mina egna problem o min egen trasiga själ o är inte i form att försöka vara stöd åt någon som fullständigt suger ur all energi..även om det är omedvetet. Så är det i nuläget o jag tänker inte känna skuld för att jag försöker överleva..en dag i taget. Det är dax för någon/några andra att finnas där för jag har inte mer ork eller kraft att dela med mig av då jag inte har någonstans att ladda själv.
Jag vet inte vart jag hamnar eller vad jag ska göra utan börjar med att flytta hem till en av mina sisters from another misters o sedan får jag ta det därifrån. Så länge hundarna finns måste jag finnas kvar, då jag är allt dom har. För att göra det måste jag hitta mig själv, min energi o jag måste kunna andas. Sorgen o förtvivlan kommer att finnas med mig hela tiden men jag behöver luft..behöver komma bort från ruinerna..från det som suger all energi. Gör jag inte det så orkar jag inte finnas till för någon. Tragiskt men sant o jag vägrar ha dåligt samvete.. för jag vet att jag inte varit någon dålig dotter! 
 
 
 
 
 
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Gothammar.blogg.se

Livets upp o ner o allt skit där emellan, på både gott o ont.

RSS 2.0